Semester´n.

Ja minns när ja va lillpôjk.
I Sel.
På sommar´n
Då va nä som om sommar´n allri tog slut.
Ja minns att daga va så lång, så lång.
Baka lagårn hade morfar en vagn med na cykelhjula på.
N´dänn vagna drog jag och lillbrorsan runt på.
Vi kunne fara ut på lägder´n, på änga och ut på flygfälte som låg bredavi.
Pojka, akte er för flygplana som ska komme å lanne, sa morfarn.
Men vi for runt mä n´den vagna ändå, da ut å da in.
Vi sa ti varann att vi va ute på semester.
Lillbrorsan drog inte vagna så ofta.

Dä glöm ja aldri’.

Småkaker'n.

Ja minns när ja va lillpôjk.
På sommarlove.
Iblann for vi runt i bygd'n.
Å hälse på släkt'n å bekanta till mamma och pappa.
Någre gånger for vi bort på Holmsta.
Då besökt vi en tant och en farbror.
Ja ha glömt namne på dom.
Dom hadd n' stor'n hund i en lina bakaför knut'n.
Men tanten baka i alla fall fali goe småkaker'n.
Dä va kolakaker'n, bonnkaker'n, hallongrotter'n å drömma.
Ja tog en tå varje.
Lillbrorsan åt upp alle drömmar'n.

Dä glöm ja aldri’.

Miniskider´n.

Ja minns när ja va lillpôjk.
Då va nä himla populärt mä miniskider´n.
Man for opp och ner i småbacker´n runt går´n i Sel.
Man tyckte man va fali dukti´n.
Svetti å snori och me lovikavantern full i is ´n.
Mamma ropte in oss då och då.
Då skull vi smörje in oss med na Niveakräm.
Så vi int skulle förfryse kinner´n.
Ibland lossne remmen på miniskider´n från känga.
Å då for man i backen mä haka före.
Lillbrorsan ramle ofta.
Ja tro nog att ja knuff´n iblann.
Men opp igen skull´n och fara ner igen.
Envis va´n.
Å snori.

Dä glöm ja aldri’.

Löstännern.

Ja minns när ja va lillpôjk.
I Sel.
Då fick jag å lillbrorsan sova i lag med momma.
Hon hadd en säng mot ene vägga.
Å vi en annen säng mot den anre vägga.
Den med snetake.
Vi la oss allti först.
Sen komme momma å satte sig på sängkant´n.
Ställde ett glas vatt´n på lillborde breve sängen.
Sen tog hon ut löstännern.
Å släppte ner e dänne löstännern däri glase.
Sen kröp hon ner, med rygg´n mot oss.
Jag låg där å såg på glase med löstännern.
Det kom na bubbler en stunn.
Sen låg dom bäre där i glase.
Dä glöm ja aldri’.

Björk´n

Ja minns när ja va lillpôjk.
I Sel.
Då fanns dä en tre fyre trän på gårn.
Dä va björk.
Dom kônne man klättre opp i.
Högt opp.
Då såg man hele värla och änna till Tage Wikströms.
Ibland såg man häst´n, Prinsa skymte på anner sia.
Lillbrorsan kônne inte ta sig opp.
Dä glöm ja aldri’.

Skrômta.

Ja minns när ja va lillpôjk.
I Sel.
När kväll’n kômme å dimma la sä över läggda.
Då sa momma att man skull akte se fôr skrômta.
Dom syntes allri’.
Men man tyckt iblann att man såg na rörelse däri skogsbryne.
Då gick man int´ så sakte hem.
Man gick utan å säge nå.
Man ville int´ möte skrômta däri mörkre.
Dä glöm ja aldri’.

Svartberge.

Ja minns när ja va lillpôjk.
I Sel.
När man stog ut på läggda å titte se runt.
Kvällsola låg precis över skog’n.
Dimma bôrj på lägge se å dä vorte kallt häri lufta.
Svartberge va mörrt där borti.
Momma hade sagt man skô akte se fôr skrômta.
Fôr opp i berge kunde vittrern gå när kväll’n kômme.
Så ja minns att ja stod still å titte å lyssne ett tag, sjôlv.
Dä va alles tyst, de minns ja.
Sen gick ja hem.
Lillbrorsan gick bakafôr.

Dä glöm ja aldri’.

Skrotlåa.

Ja minns när ja va lillpôjk.
I Sel.
I i köksbänken hade morfarn en skrotlåa.
Herregu en sån roli`n låda dä va för en lillpôjk. som ja
Den va så fulli grejer.
Dä va na skruv, å na småspik, å na olike nycklar, å na småpäninga, å småkroka, å tavelkroka å na kniv som vi fick låte bli.
När man komme tlll momma å morfarn.
Så va skrotlåa dä man sikte in sej på.
Först.

Dä glöm ja aldri’.

Abborhälla.

Ja minns när ja va lillpôjk.
I Sel.
Då könn man få följ vä morfar ner till aborrhälla och fiske.
Så stolt man va där man gick däri storstövlern breve morfarn.
Över läggda bortöver skogen.
Å höll metspöe över axeln.
Iblann lossne kroken tå korken däri handtage.
Då vort man tvungen te å stanne.
Å ävvles me e denne krok´n som for runt i kring.
Å ti slut fastne n´ den kroka i fingre lik förbannat.
Morfarn fortsatte å gå.
Men ja kom allti ifatt han innan nipa.

Dä glöm ja aldri’.

Två däga inna julafton

Ja minns när ja va lillpôjk.
I Sel.
Två däga inna julafton.
Då kônne man, om man hadd tur,
få följe mä morfarn å hugge grana.
Men man hadd ju lillbrorsan å dras vä.
Å helst ville man ju gå ensam me morfarn.
Men så vôrte dä inte allti.
Man prove å lure’n brorsan iblann.
”Brorsan, spring å titte va morsan håll på vä.”
Å så kike man bortöver.
”Dä ä na gosaker,” sa man å hôppes.
Iblann gick e.
Å iblann gick e inte.
Sen, när man vôrte äldre,
då va e lillbrorsan som tjate.
Då ville man int gå mä.
Man hadd väl fått annat å tänke på då.
Dä va väl na jänter man tänkte på.

Dä glöm ja aldri’.

Julafton

Ja minns när ja va lillpôjk.
I Sel.
Å ä vôrte själva julafton.
Å man vakne tidit.
Å gick bärfot nerför trappa,
ner i köke å in i finrumme.
Å dänn fine julgräna sto å glittre så fint däri mörkre.
Ja minns att dä va glaskulern i olike färger, ljusa som va tänd.
Dä va na flaggern å na glitter som momma lagt runtikring.
Å ônner grana låg dom, paketa.
Å ja minns hur man såt på knäna däri nypyjamas’n som morsan köffte inna jul.
Å så lyfte man upp paketa å försökte fundere ut.
Va kan dä vära i ä dänn pakete?
Å i ä dänn pakete?
Man skaka lite på dom.
Lät dä int nå, å va mjukt, då va ä säkert na hemsticke tröja eller lovikavanter’n.
Då kônne man lägge dä pakete ônner na anne paket.
Va ä na hårt paket, då kännes ä roligt.
Då la man dä pakete mer ommapå.
Lillbrorsan fråge va n´Jesus skull säge ifall han kônne se.
Dä gick aldri å svare på.

Dä glöm ja aldri’.